Ett lååångt inlägg

Snart två månader sen jag skrev, måste verkligen skärpa mig! Men jag har ju faktiskt en ursäkt också ;-) Eftersom jag fick en liten pojke så där hux flux utan förvarning. Jag vet inte om jag nämde det förut men isåfall gör jag det igen. Mitt bf datum var egentligen den 20:e november och pga av att bebisen låg i säte så fick fi åka upp till huddik för att prata om ett vändingsförsök. Besöket upp dit var någongång i mitten av oktober, kommer inte ihåg riktigt. Jag sa redan till min barnmorska att jag inte kommer att prova att vända, men efter en del dagars funderande så började jag tvivla, kanske ska vi prova ändå. Vi kom upp och fick prata med en läkare, och jag sa som det var att jag visste inte om jag ville. Hade på känn att någonting skulle gå fel, antingen skulle försöket misslyckas, eller så skulle någonting gå fel efteråt. Hur som helst så tyckte läkaren att jag skulle gå på min första känsla, att vi inte skulle göra det, så istället bokades det ett planerat kejsarsnitt den 10:e november. Men så långt kom vi aldrig...

Den 29:e oktober vaknade jag, Niklas åkte dagen innan till Åre på jobb, jag hade planerat med en kompis att vi skulle gå på IKEA. Sagt och gjort, när hon var på väg att hämta mig bar jag iväg en massa kassar (säkert 5-6 stycken) med kläder till soprummet, tungt blev det! För att slippa gå flera gånger, efter det blev jag alldeles slut, men jag hade ju nästan en timmes bilfärd som jag kunde vila upp mig på ;-)

Vi sprang runt på IKEA och Valbo hela dagen, var väl där till halv 11 och kom hem vid 16.30 och sedan skulle ju hunden ut och allting skulle packas upp osv. Jag köpte även en sån där lång kudde för att kunna ha mellan benen för att stöjda höfterna på nätterna, men den glömde jag i bilen så strax innan desperete houseviwes kom hon med den, jag mötte henne vid bommarna och passade även på att ta med vovven på sista kissturen.

När jag kom in la jag mig i sängen, tittade på dh, sen blev det paus, jag kommer inte ihåg om dte var första eller andra pausen som jag reste mig upp ur sängen för jag skulle på toaletten då jag kände hur det rann mellan benen, vattnet gick!!

Jag ringde till min mamma för jag trodde inte riktigt på det, hon sa åt mig att ringa förlossningen på en gång! Gjorde det, och dom sa åt mig att komma upp (Eftersom bebis låg i säte var det viktigt att komma upp innan värkarna startade) men det var ingen brådska. Jag ringde till Niklas och sa som det var, han fick lite smått med panik eftersom han ville vara med och han var fast i Åre! Så han började ringa runt som en tok efter vänner för att kunna ta sig hemåt

Mamma och syster kom och hämtade mig och vi åkte upp. När vi kom dit fick jag ett rum och dom kolla med CTG hur bebis mådde, jag kanske ska tillägga att jag trodde hela tiden att jag skulle bli hemskickad. men det var det inte ens på tal om! Dom sa att så länge bebis mådde bra och inga värkar startade skulle vi vänta till morgonen för att de skulle slippa ringa in jouren, och det var ju okej för mig för jag ville ju att Niklas skulle hinna fram.

Morgonen kom och de började försöka få tid till operationen, jag bad dom vänta in i det längsta till Niklas kom, och det gick dom med på. Vid 10 tiden kom Niklas, vid 14 fick vi tid. Mamma, syster och Niklas hade alla gått för att ringa och handla något att äta, det var knappt så jag hann ringa tillbaka Niklas innan dom ville rulla ned mig till operation. Inne i operationsrummet var det ca 12 personer! Helt otroligt att verkligen har en uppgift. Spinalen sattes i ryggen och efter det förlorade jag känseln i benen, jag låg där verkligen och försökte röra på tårna och lyfta på benen, men det gick inte, vilket var skrämmande! Sedan började dom snitta, magen drogs åt alla håll och kanter tyckte jag, det kändes som någon var inne och grävde runt i magen, flyttade på allting som finns. Läskigt var det, för man känner hur de tar på en, hur de drar, men man känner ingen smärta.

14.16 kom det ut en liten bebis, jag hann höra ett litet gnyende innan han bebisen blev tyst. Fick se bebisen ett par sekunder innan de gick iväg till ett annat rum. En av alla dom som fanns där i rummet frågade om jag hann se könet, det hann jag inte, och det var en liten pojk! Niklas gick in med dom andra in till det andra rummet, och all personal skingrades tyckte jag, det kändes som jag blev helt ensam. Sen kommer barnmorskan ut och sa att pojken var tagen, han ville inte riktigt andas av sig själv, de visste inte varför men gjorde allt för att ta reda på det så dom kunde hjälpa honom.

Efter ca tre timmars väntan i operationssalen kom dom och sa att det troligtvis var ett diafragmabråck, så pojken skulle till Uppsala. Han fick åka akut ned i ambulans, men innan han lades i kuvösen rullade dom in mig så jag fick se honom igen ett par minuter, det var hemskt att se! Han bara låg där, en sköterska hjälpte honom att andas...
Sen rullades jag upp på BB igen, det avr på tal om att dom skulle se till att jag fick transport ned till Uppsala dagen efter men sedan löste de det ändå så jag fick en egen transport redan en stund efter att lille Isak hade fått åkt. Pga av platsbrist fick inte Niklas följa med, så han fick åka hem och packa och komma ned dagen efter.