Uppsala

Väl nere i Uppsala var ambulansmännen så snälla att de gick in med min lilla packning till rummet som jag fick tilldelat på BB, medans jag själv blev nedrullad för att se min lille pojk. Gud vilken känsla att få se honom "på rikitigt", samtidigt var det väldigt skrämmande eftersom han låg med enormt mycket slangar. Väl därinne fick jag ha min lille på magen, men för att de skulle få honom till mig så fick de koppla bort en massa slangar, bland annat respiratorn. Vilket bidrog till att jag verkligen låg med honom på magen länge, inte ville jag att de skulle behöva flytta på allting bara för att jag blev lite kissnödig eller hungrig.

Dagarna som följde blev det en massa spring mellan BB och avdelningen Isak låg på...all min tid tillbrinagde jag nästan med honom, sov jag sov jag därnere, vilket gjorde personalen på BB lite småsura eftersom jag skulle vara där för att få spruta och tabletter flera ggr om dagen. Sen ville dom väl se till att jag åt ordentligt också och pumpade brösten för fulla muggar.

Fredagen den 31 oktober opererades Isak, så nervös jag var då har jag aldrig varit i hela mitt liv. Det var dom längsta timmarna som någonsin har existerat. Men allting gick bra och han piggnade på sig oerhört fort. Det tog knappt två dygn innan de kopplade ur respratorn och äntligen fick man se hela hans söta ansikte =)

Drygt ett dygn efter de plockat bort respiratorn fick Isak lite svårt att andas så de satte dit en grimma som skulle hjälpa honom att få extra syre, men det blev inte rktigt bra, han var fortfarande tagen så de bytte till CPAP (eller hur de nu stavas) som skulle hjälpa honom att hålla lungorna utvidgade. Efter att par dygn med den så klarade han av att andas ordenligt själv.
När vi kom ner dagen efter, niklas med kameran för tat knäppa bilder utan någonting för ansiktet visar det sig att han fått Gulsot...då låg han med en värmeplatta istället... vilket innebar att de täckte hans ögon med en bindel, ödets ironi eller ;-)

Sedan rullade allting på, Isak blev piggare för var dag som gick, vi blev flyttade till ett samvårdsrum alla tre. Där gck allting åt helskotta, jag har nog aldrig gråtit sp mycket som jag har gjort där, alla var på mig om amningen! Det var stress hit å stress dit, lätt att få det att fungera då. Dessutom skulle Isak äta så enormt mycket så han blev aldrig hungrig...en dag kunde ungefär se ut så här (Isak var då 14 dagar): 07.00 amning + sond 60ml 09.00 amning+ sond 60 ml 11.00 sond 13.00 amning+ sond 15.00 amning+sond 17.00 sond 19.00 amning+sond 21.00 amning+sond 23.00 sond 01.00 sond 03.00 sond 05.00 sond
Sen börjades det om...
Sen ska jag väl tillägga att amning tog ca 30 minuter, sonden 20 min, vilket innar att det var bara drygt en timme kvar när vi väl ara klara till nästa mål. Sonden varierade lite beroende på hur mycket han fick i sig av amningen, men som mest fick han ca 30 ml...och han skulle äta 70 ml. ni hör ju själva!

Efter en del gråtandes, prat med olika kuratorer tror jag dom nere där lessande på mig och skickade därför hem oss till Hudiksvall. Dom på neo där var underbara. Dom insåg att det aldrig skulle fungera med amningen om han åt varannan timme så där ändrade vi till var tredje så han fick bli lite hungrig. Vi fick permis över en lördag, skulle vara tillbaka innan 22, sen fick vi permis söndagen för allting gick bra på lördagen. På en tisdag fick vi åka hem, efter ca 3 veckor.

Amningen fungerade ändå inte riktigt bra, så jag gav tillägg när vi var hemma, äntligen fick jag ge tillägg i flaska. Till slut sinade dock min mjölk, men jag resonerar så att det är bättre och ge honom mat så han får vara mätt än att vi ska nehöva trilskas vecka efter vecka. Han har varit med om alldeles för mycket för det.